Annica Olsson, Ambjörby, Ulrika Hansson, Insjön, och Åse Johansson Holm, Orsa, har sammanstrålat på Stiftsgården för ett samtal om att följa sitt kall och börja studera till präst mitt i livet.

Glädjen att ses igen är stor. Annica, Ulrika och Åse håller kontinuerlig kontakt men träffas inte så ofta eftersom de bor geografiskt utspridda. Förra läsåret gick de Svenska kyrkans grundkurs tillsammans. Ett år som betydde mycket för dem alla.

Under grundkursen träffades de på Stiftsgården i Rättvik en gång i månaden. Att avsätta tid för sig själv, vara med i rytmen på gården, leda andakter och fira mässa. Få tid att bottna. Det var värdefullt.

– Det har stärkt mig i min tro, berättar Ulrika.

Prästkallet är tro, tvivel och möjligheter. Det är stort. En gåva man fått och ödmjukt måste förhålla sig till.

– Något händer med en när man börjar fundera, berättar Annica. Det är som att glutta på en guldskatt.

När Ulrika målande beskriver kallet som en badanka nickar de andra instämmande. En badanka poppar upp igen om man försöker trycka ner den. Precis som man inte kan trycka undan kallet. Det poppar upp igen.

Åse berättar att tvivlet är ständigt närvarande. Hon tvivlar och tänker.
– Har jag hört rätt? Har jag känt rätt? Hur vet man?

Hon försöker förklara.
– Det är som att Gud viskar med sin allra starkaste röst. Men vågar jag tro? Har jag hört fel?

Hos Annica har beslutet att bli präst växt fram under många år. När hon gick grundkursen blev det tydligt. Så hon påbörjade sina studier direkt, innan grundkursen var klar.
– Jag hoppade rakt ut. Utan livlina, säger hon.

Annica är 48 år och i grunden processtekniker. Hon har jobbat inom industrin bland annat som truckförare. Ett mångårigt fackligt engagemang ledde sedan fram till att hon blev jobbcoach.

– Jag har alltid hjälpt andra gå vidare med sina liv.
En dag insåg hon att det var dags för henne själv att gå vidare. Då sökte hon in till Svenska kyrkans grundkurs. Hon berättar att det under årens lopp har hänt mer än en gång att personer sagt till henne att hon borde bli präst. Men det var inget som hon tog på allvar. Inte då.

De var 20 personer som gick grundkursen och sammanhållningen var fin. Olika personer som berikade varandra. Flera av kursdeltagarna har nu gått vidare med sina studier. Annica, Ulrika, Åse och Veronica Nilsson från Falun, som inte kunde vara med idag, har fortsatt hålla kontakt.

Annica berättar att de har otroligt bra stöttning av varandra. De har en egen facebookgrupp där de håller kontakt. De diskuterar studier och livet i stort.

– De fyras gäng, säger Annica med ett leende.

Att börja studera mitt i livet är inga problem. Men visst gäller det att ha disciplin. De har kommit olika långt i sina studier och kan tipsa varandra hur de ska gå vidare. De känner också att de har bra uppbackning av sina respektive stift.

– Omtanken om oss är stor, tycker Åse.

Åse är 43 år och i grunden företagsekonom. För två år sedan tog hon ett stort steg när hon sa upp sig från sitt jobb som arbetsförmedlare för en tjänst som församlingshemsvärdinna. Det var inget ett lätt beslut men det nya jobbet lockade.

– Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, berättar hon. Tjänsten visade sig innebära mycket arbete i köket och det passade inte riktigt mig.

Ett personalsamtal med chefen, kyrkoherden, kom att bli avgörande. Han förstod att Åse ville utforska sin tro och rådde henne att gå grundkursen. Sedan började en fantastisk resa. Men det har inte varit någon lätt kamp.

– Man kan tvivla om allt, säger Åse.
För henne som ensamstående med två tonårsbarn är distansstudier en möjlighet att följa sitt kall och utbilda sig till präst. Hon har kvar sin tjänst i församlingen och jobbar 20 procent samtidigt som hon studerar. Hon har förtröstan.

– Är det meningen så kommer det att lösa sig.

Stöd från familjen är ett måste när man står inför många år av studier. Åse berättar att även vänner och bekanta uppmuntrar henne. Ulrika och Annica nickar instämmande. De känner också stöd från sin omgivning.

Ulrika är 43 år och utbildad sjuksköterska men har omskolat sig till lärare. Nu jobbar hon 60 procent som lärare samtidigt som hon studerar teologi. Ulrika har en frikyrklig bakgrund men det är i Svenska kyrkan hon hittat djupet.

Hon beskriver hur hon bildligt stått utanför kyrkporten och kikat in. Och känt att här kan man vara nyfiken. I kyrkan känner hon sig hemma.
Saker hände i Ulrikas liv och att hon skulle bli präst kom starkt till henne. Men ändå är det inget hon pratar vitt och brett om. Inte ännu.
– Beslutet att bli präst är inget man snyter ur näsan, som hon målande uttrycker sig.

Hon beskriver prästkallet som ett brottningskaos.

– Det är som att vända en stor båt. Det har tagit några år.

Eftersom studierna innebär mycket teori är det viktigt att ha förankring i vardagen. Att vara i församlingen. Alla tre är också engagerade på olika sätt i sina hemförsamlingar.

De är överens om att församlingarna har ett ansvar när det gäller att se och fånga upp sådana som dem – blivande präster. Feedback är viktigt när man börjar fundera och utforska. Har man ett inre kall behövs också yttre bekräftelse.

Under samtalets gång påminner de flera gånger att ingen av dem ännu kommit så långt att de är antagna som prästkandidater. Antagningskonferensen väntar. Att bli antagen är ett delmål på resan mot att bli präst.

Hur deras framtida prästgärning kommer att se ut har de inte funderat så mycket på ännu. Gemensamt är att de vill vara en del i det hela. Åse ser sig själv som församlingspräst i en liten församling där hon får många olika sysslor. Annica vill gärna jobba med konfirmander och pilgrimsvandringar. Ekumenik ligger Ulrika varmt om hjärtat och hon vill anordna bibelstudier för att bidra till kristen bildning.

Tjejerna rekommenderar andra att våga ta steget. Det fungerar alldeles utmärkt att studera fast man har familj och befinner sig mitt i livet. Distansstudier innebär frihet och gör det möjligt att jobba och leva familjeliv samtidigt. Campusliv på universitet är inget alternativ. De känner inte heller något behov av det. Deras gemenskap och facebookgruppen är ett bra substitut.

– Man måste följa sitt hjärta, säger Ulrika. Och vara sann mot sig själv. Bejaka. Det släpper en inte.

– Som den där badankan, inflikar Annica.

Åse tipsar alla som har funderingar att inte vara rädda för att besöka en församling och prata med en präst.
– När man tar funderingarna på allvar då kommer bollen i rullning.

Text: Carina Robertsson